torsdag 27 december 2012

Jag tror trots allt att det goda kan vinna

Jag sitter och lyssnar på vinterprat. Först Hanna Hellquist, nu Soran Ismail. Två personer som står högt på min lista över förebilder.

Jag hatar ofta väldigt mycket. Misstror det goda i världen. Sätter istället all min tro till det onda. Tror att det onda alltid kommer övervinna det goda. Sen kommer människor som Hanna, eller Soran och jag forstår. Jag förstår att det goda alltid kommer ha en chans ändå.

Det kommer alltid finnas åsikter som går emot varandra, folk kommer alltid tycka olika. Jag kommer alltid tycka olika mot vad Sverige Demokraterna gör.

Precis som vi hela tiden mumlade som ett mantra hela förra året, tillsammans, tillsammans klarar vi det. Tillsammans klarar vi allt. Nu tycker jag vi återvinner det mantrat. Tillsammans övervinner vi det onda.

onsdag 26 december 2012

The winter inside me is going to stay

Med en av de hemskare bakfyllor jag haft åker jag tåg. Barn som skriker och sparkar i sätet.

Det har varit en bra jul. Ganska lugnt, inte så hetsigt. Inte så mycket godis ändå. Kul att träffa alla och hunnit gosa med bobban och katter. Jag kollade inte på så mycket Kalle. Den tiden jag satt vid teven pratade vi om sjuksköterskor. Bra det.

Jag fick fina julklappar. Hoppas att de jag gav också var uppskattade. Men nästa år är jag nog i Australien.

lördag 22 december 2012

Go away, take a train. Disappear into the unknown

Jag sitter på tåget hem och tillåter mig att bli fascinerad av resande. Det här att kliva på ett tåg för att kliva av någon helt annan stans. Fascineras över hur olika allt ser ut var man än går av. Ibland hamnar man i en europeisk storstad som Paris. Ibland i lilla Tranås. Eller så vaknar man upp och tittar ut över ett snötäckt Norrbotten när man klev på i ett varmt Malmö ett dygn tidigare.

Minns ett tåg från i somras. Det var varmt, som nästan alltid. Vi hade spritt ut oss över platser som skulle vara våra under färden. Vi var på väg mot Prag. Ida och jag går iväg på en runda. Försöka hitta ett öppet fönster. Kikar på människor vi inte känner. Människor från olika länder, olika kulturer. Alla har sitt mål med resan. Vi stirrar avundsjukt in i alla kupéer. Bästa sättet att resa är i en trång tågkupé med fina människor. Hittar tillslut ett fönster. Står där tillsammans och njuter av vinden i ansiktet. Runt oss lapar andra människor i sig av vinden från öppna fönster. Jag stor där och känner att såhär, såhär ska livet vara. En kort stund är jag lycklig på riktigt.

fredag 21 december 2012

The end of the world.

Fredag, 21/12. Dagen då jorden ska gå under. Vet inte om jag tror på det. Min stress har nog mer med den kommande julhelgen att göra. De senaste dagarna har en låt med Håkan Hellström snurrat inuti mitt huvud. "En pojke sköt sig ut från skolgården, det är på alla framsidor. Och jag förstår honom, för folk skrattade åt mig."

Igår blev jag klar med alla julklappar, fram till igårkväll har jag haft lätt ångest över att inte hinna bli klar. Nu känns det relativt bra. Ändå vaknar jag strax innan halv sju. Nog bra egentligen. Jag ska betala räkningar, packa, duscha, äta julfrukost. Sen ska jag jobba i nio timmar, efter det julfest och sedan hem för att sova. Imorgon åker jag hem till östergötland. Ibland känns det lite fel att fortfarande kalla det hem, Malmö är ju mitt hem nu. Men jag kan inte komma på något annat.

Det händer ganska mycket i världen nu som jag känner att jag nog egentligen vill kommentera, men jag är lite för uppochner för det nu. Bättre lycka nästa år.

tisdag 18 december 2012

Man vänjer sig aldrig att växa upp

Idag brände jag fem plåt muffins på jobbet. Jag glömde dra ner temperaturen. Suck. En aning självhat och självförakt dök upp ganska så direkt. Men jag skyller på stressen och mitt tunga huvud.

I lördags åkte jag upp till Stockholm för att träffa min fina familj och se Jesus Christ Superstar. Stressigt och irriterat när alla planerar olika, men det blev bra ändå. God mat, trevlig servitör, bra sällskap och såklart världens bästa rockopera. Tror inte det blir så mycket bättre. Tråkigt nog blev pappa sjuk och stannade kvar hemma hos farmor.

I söndags kväll sov jag kvar hos min syster. Trevligt. Tittade på slutet av musikhjälpen, spelade sims och gick promenad i en snötäckt skog. Bra kväll. Höll dock på att missa tåget hem på morgonen men det är sånt som händer och jag missade det ju inte ändå.

Annars är det snart jul och jag åker hem snart igen.

tisdag 11 december 2012

Bara jag och plogbilen är vaken

Det går mot jul och skolavslutningarna ligger runt hörnet. Som vanligt blåser debatten om avslutningarnas vara eller icke vara upp igen. Pinsamma händelser som den i Laxå med pepparkaksförbud. Vanliga diskussioner om huruvida vi vågar sjunga julsånger. På vissa håll låter det, sluta böla och njut av våra traditioner. På vissa håll låter det, det här är nya traditioner. Den riktiga svenska tomten är egentligen liten och grå.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Klart att jag gillar de svenska julpsalmerna. Jag tycker också att det är trevligt med jultraditioner, julen var min favorit under skoltiden. Mörkt, mysigt, tända ljus och pysseldag. Eller julbordet hos mormor och morfar. Men det är mina traditioner. Jag gillar dem och jag delar gärna med mig, titta här hur mysigt det är. Smaka på det här, det är supergott. Lyssna på den här psalmen, den är trevlig. Men jag tänker inte kasta det i ansiktet på någon. Jag lånar gärna av dina traditioner.

I den här debatten om det får sjungas Stilla Natt i kyrkan eller om man har avslutningen i gympasalen istället. Är det någon icke pk-svensk som blivit tillfrågad? Har någon blivit tillfrågad om de tar illa upp av Stilla Natt?

Med december kommer också musikhjälpen och jag vill tipsa om att önska en låt eller två för en god sak.

söndag 9 december 2012

Down in the street below

Jag funderar över året som gått. Läste igenom hur förra året var. Annorlunda. Då var jag fortfarande ett barn som gick i skolan. Hängde på festival på sommaren. Åkte runt på konserter. Det här året har varit mer hemma. Fast hemma på många olika platser.

Året började i Västervik med kompisar bland okända människor, kände mig mest obekväm och i vägen. Bodde fortfarande med Jennifer i stugan. Åkte hem till mamma och pappa när jag kunde. Umgicks mest med Andreé när jag inte jobbade, ibland med Bianca.

Plötsligt förändrade sig världen igen, flyttade till en lägenhet mitt i Nyköping där jag lärde mig att trivas. Det blev vår och jag njöt lite i smyg av staden jag bodde i.

Redan under förra hösten planerade vi en tågluff. Började med mig och Ida. Sen kom Elsa och Herman. Till sist Andreas. Planerna var det som höll mig uppe under hösten.

Började umgås mer med Elsa, det var trevligt.

I Februari åkte jag och Rosa till Stockholm för att kolla på Ola i Berwaldhallen, en fin helg.

Firade 20 års dagar med några vänner någonstans här. Smakade morotspuré.

I Mars såg jag på finalen till The Voice, umgicks med Linn och åkte till Gävle för att träffa resten och se Ola igen.

I början av april åkte vi upp till Östersund för att hälsa på Elise. Av en slump skulle Martin och Jepson dj:a på O'learys där just den helgen.

I slutet av april såg jag och Ida på Jesus Christ Superstar. Minns när jag mötte henne när jag klev av tåget. Vi var glada och rusiga. Handlade på Pulsen och åt grillad kyckling på trappen utanför. Såg The Royal Concept och stiftade en första bekantskap med låten Flytta på dig. Åkte tillsammans med Ida till Nyköping, mötte Elise där. Åkte tillbaka till Björsäter för att fira valborg blandat med att jag, Elsa och Herman hade fyllt 20.

Det hände ganska mycket under våren, sällan en ledig dag. Träffade mina vänner ganska mycket och jobbade extremt mycket. Var väldigt trött.

Inte ens en vecka innan semestern och tågluffen fick jag halsfluss. Det blev en rolig incident när jag trodde lite för mycket på mig själv och till slut svimmade inne på apoteket. Efter fem timmar på akuten fick jag äntligen pencelin och fick åka hem. Med en bula i bakhuvudet.

Tågluffen har jag pratat så mycket om och det är verkligen den stora händelsen det här året. Det var så fantastiskt.

Resten av sommaren bestod av jobb. Åkte över dagen till Stockholm för ännu en klassisk Ola konsert. Träffade Linn. Åkte två gånger ner till Malmö för att få jobb och sånt. Hetsade för att hinna med Klacksparken, var väldigt trött men var glad. Malmö blev på riktigt. Tog ett väldigt jobbigt avsked.

Jag började lyssna på musik igen, hittade nytt som jag gillar. Gick ofta till och från jobbet. Sprang lite i skogen. Njöt av sista tiden i Nyköping och gillade staden.

Plötsligt kom Ida till Nyköping och vi packade ut det sista ur lägenheten och torkade golven. Då var vi på väg. Nu bor vi i Malmö. Det blev tillslut en sanning.

Jag har två jobb, ibland pratar jag mer med Elise än Ida eftersom att vi jobbar så olika tider. Ibland är det nog bra, våra dagar tillsammans är så sällsynta och så underbara.

Vi går på konserter, på klubbar, äter falafel. Och vi har skaffat oss en fin vän. Som har en katt som är söt. Jag har börjat engagera mig i PeaceWorks och trivs med det. Imorgon börjar musikhjälpen, Elise kommer en sista gång i år, på lördag ska jag se Jesus Christ Superstar tillsammans med min familj och delar av min släkt. Det kommer bli bra. Sen är det jul.

På nyår kommer några stycken hit och det kommer bli ett bra avslut på året. Precis i början av nästa år flyttar jag och Ida till vår egna lägenhet.

onsdag 5 december 2012

Så nära får ingen gå

Sjunde arbetsdagen i rad. Två dagar kvar innan det blir helg. Har jobbat dubbelpass två av dagarna, imorgon också. Så spelar de Kent på radion också, tryggt. När jag bodde i Nyköping jobbade jag ofta tolv-tretton dagar i rad och det gick bra. Men jag tror att det är en annan sak när man går upp vid två på natten och kommer hem strax innan åtta på kvällen. Fick litet sammanbrott på jobbet igår och idag har min chef gått och tittat oroligt på mig hela dagen. Som han är rädd att jag ska bryta ihop igen. Det ska jag inte.

tisdag 4 december 2012

På en trampbåt till barnens ö

Började jobba tre inatt. Om tio minuter börjar på nästa ställe. Slutar sju. Nog är det mycket allt. Nästa vecka jobbar jag två dagar. Och de är inte dubbeldagar de.

Nog för att det inte är hälsosamt att jobba sånna här dagar, men jag mår ändå bättre idag än när jag går hemma och driver om dagarna.

I helgen såg jag love antell här i Malmö. Han var bra, glad. Lagom med folk. Nu har jag börjat lyssna på honom igen. Kul.

torsdag 29 november 2012

"Allting kommer bli bra till slut"

Än en gång har SD hamnat på första sidorna. Ännu ett rasistiskt påhopp. Jag antar att jag inte är den enda som inte är förvånad. Det som stör mig är all uppmärksamhet de får. All reklam är bra reklam brukar det heta. Förutom det senaste påhoppet kom en undersökning som visade att partiet vinner nya höjder i mätningar. 8.3 om jag inte minns fel. Skrämmande. Men inte förvånande. Det är klart att de får med stöd när de är i blåsvädret var och varannan dag medan de andra partierna inte ens märks. Det är det som är felet. Inget annat parti märks, ingen annan gör sin röst hörd. Klart att man ger sitt stöd till det parti som verkar vilja komma framåt. Det är även upp till tidningar, radio och tv att sluta ödsla tid på det vi redan vet och istället försöka lyfta fram bra åsikter istället.

Om man istället för att argumentera mot åsikter man inte alls vill ha att göra med lyfter fram det man vill ha att göra med, åsikter man själv tror på gör världen bättre. Då kan vi komma någonstans i den här frågan.

måndag 26 november 2012

Nu får det räcka!

Idag fick jag äntligen springa med enbart dålig kondition i bröstet. Skönt. Smärtan var borta. Den dåliga konditionen vet jag iallafall hur jag ska bekämpa, jag vet hur jag ska bråka med den. Den kan inte skada mig. Som jag har längtat efter den där springturen. Nog för att den inte var superlång men jag fick känna på igen hur det ska kännas.

En annan upptäckt är att man ska vara lite försiktig med bricanyl. Tog två doser på morgonen i förebyggande syfte, tog sedan två till innan jag skulle ge mig ut. Då började hela kroppen skaka. Obehagligt. Blev bättre när jag började springa dock. Om ni undrade. Så var lite försiktiga med Bricanylen.

Jag förtjänar hur jag mår

Mitt 50:e inlägg blev osynligt för er. Möjligt att ni får läsa det någon annan stans. Min kommentar på en undersökning som sveriges radio pysslar med.

Det händer inte så mycket här längre. Har ingen skrivlust riktigt. Världen skakar för mycket för att jag ska kunna koncentrera mig på att skriva. Så längtar jag efter snö också, det börjar bli dags nu. Minns hur vi en gång på första advent pulsade igenom halvmetrar med snö. Visst minns jag lite otydligt år då snön varit långt borta vid första advent också.

Försöker skaffa mig ett sammanhang och vara en del i sammanhanget. Vet inte riktigt hur jag lyckas, kanske kan det bli bra. Känner mig liten.

onsdag 21 november 2012

Somethings not quite right.

Det är så att varannan vecka har jag ett liv, träffar kompisar, går på konsert, jobbar. Varannan vecka går jag hemma och surar. Typ. Fullt upp just nu, vilket jag trivs med.

Det viktiga som hänt sen sist är att jag blivit medlem i Peaceworks lokalförening här i Malmö. I måndags var jag på första mötet, imorgon är nästa. Det är superkul. Trevliga människor, intressant projekt. Främja mångkulturen, vinna över fördomarna och rädslorna.

I torsdags gick jag på konsert med Linnéa Henriksson. Vår nya vän var med, Ida rusade in precis under introt. Hon var bra. Blev tagen av hennes energi. På fredagen jobbade jag, kollade på lägenhet och gick på Markus Krunegård och Magnus Ekelund konsert. Rosa kom hit också. Konserten var sjukt bra, båda delarna. Enda nackdelen var tanken som slog mig att The Ark inte längre kommer gå upp på en scen igen. Jag kommer aldrig få se dem igen. Det drog ner stämningen hos mig litegrann.

På lördagen kom ännu en vän hit. Mycket folk i helgen. Vi bakade pepparkakor och gick på Krogen. Spännande natt. Dans, dans, dans. Älskar KB. Den här gången spelade de Ark för oss, det var perfekt.

I söndags gick jag och Rosa på shoppingtur på Emporia. Väldigt rörigt, ganska trötta men kul. En bra dag det med.

Idag har jag varit på glassprovning med jobbet. Gott. Det är så man gillar sitt jobb faktiskt. Får åka och smaka glass och sånt. Bra bra.

Min ilska från förra veckan håller i sig, jag filar bara på den lite och använder energin till något vettigt.

onsdag 14 november 2012

Jag ber er, hjälp till att ta avstånd!

Efter mina funderingar över SD kom Expressen passande nog med ett videoklipp imorse. Ett videoklipp där ett par SD politiker klantade sig rejält. Riktigt ordentligt. En månad efter att Jimmie Åkesson infört "nolltollerans". Skitsnack. Det är inte direkt första gången vi hör rasistiska uttalanden från sverigedemokrater. Inte sista heller. Man behöver inte gräva speciellt långt för att upptäcka vad de egentligen vill. Och deras åsikter är så långt ifrån vad jag tycker.

Därför har jag idag bestämt mig för att ta avstånd från deras åsikter och blivit medlem i Grön Ungdom. Och jag ber er, hjälp till att ta avstånd! Om ni går med i ett annat politiskt förbund, eller organisation mot rasism, eller på ett annat sätt spelar ingen roll. Visa bara att ni tar avstånd. Nu tar vi första steget mot ett bättre Sverige!

tisdag 13 november 2012

Kom, låt oss gå samman!

Jag tror på att alla människor är lika värda. Jag tror på att alla människor är unika och vackra. Jag tror på gemenskap, att hjälpa den som har det svårt, den som är sjuk, hjälpa den som trampat snett. Jag tror på det sociala skyddsnätet.

En av de viktigaste sakerna i livet är att få känna tillhörighet, att vara en del av något. Det är också viktigt att känna att det finns en mening med det hela och att få ha roligt.


Jag tror inte på privatiseringar eller kapitalism. Det leder bara till att några få blir giriga och gör skillnad på vi och dom. Samhället ska vara till för alla och för att stärka en grupp måste man förbättra sin svagaste länk. Att kasta ut de som inte passar är ingen bra metod, de kommer alltid slå tillbaka, tids nog.



Vi har yttrandefrihet, vilket är bra och det ska vi utnyttja. Jag diskuterar gärna, när jag är på humör. Att SverigeDemokraterna har tagit sig in i riksdagen skrämmer mig. De står för precis allt jag är emot. Förklätt i fina ord för att det ska passa in på allmänheten. Det de egentligen vill är att göra skillnad på vi och dom. Att vi som är "etniska" svenskar är bättre. Att vi ska frysa ut resten av världen. De är rasister i mina ögon. Jag vet att jag inte är ensam om att vara emot deras åsikter, men många verkar vara rädda. Nu när vi bor i ett land med yttrandefrihet, är det då inte bättre att ta debatten mot dem för att klargöra att vi inte vill leva i ett rasistiskt samhälle? Ta debatten och motbevisa dem och deras åsikter. Visa dem att de åsikter vi har leder till ett roligare och bättre liv, för alla. Visa att vi tar avstånd från rasistiska åsikter.

lördag 10 november 2012

Never gonna change

Jag läser boken Naiv. Super. Av Erlend Loe. Jag hittade den på en loppis, vet inte riktigt varför den tilltalade mig. Antagligen för att den är knallgul. Den har varit väldigt seg. En sida i taget. Sen har jag somnat. Nu efter mer än halva boken läser jag flera kapitel i sträck. En man som tröttnat lite på livet. Sitter för det mesta i sin lägenhet och tänker på för stora saker. Bankar och kastar. Trots deppigheten är den hoppfull. Ni borde läsa den.

"Jag är inte rädd för att flyga. Iallafall inte för den tekniska biten. Men jag är rädd för människor. De hittar på så mycket egendomligt."

Sant.

Vi dansar bättre utan kläder, så äre, så äre, så äre

Imorse hittade jag datorn påslagen och ihopslagen. Harpan var uppe och bara halvlagd. Tror att jag var trött. Att jag somnar mitt i patienser brukar vara tecken på det. När jag vaknade imorse var det med ett ryck, direkt från en mardröm om löningsdag. Tror att jag är yrkesskadad. Nu spelar p3 Markus för mig.

Idag är ingen vanlig dag, det är åka till Jönköpingdagen. Jag ska hälsa på ElsaHerman, jag är riktigt peppad på det. Det kommer bli lite som tågluffen. Glad. Måste bara packa först och diska och städa iordning lite.

Har inget mer att säga, det mesta ligger i oavslutade skisser på texter jag inte vill visa upp.

torsdag 8 november 2012

Ett fel närmare rätt

Jag lyssnar på Världens bästa lista och gör mig redo för blueskväll tillsammans med en ny vän och Ida. Det absolut bästa, sådär så man skrattar till vid varje låt för att den är så klockrent bra.

Ett klipp på The Ark smög också in, det händer inte ofta längre. Det såret gör ont för tillfället, jag saknar det så det värker. Aldrig har jag kunnat glömma omvärlden så bra som på Ark konserter. Inget kommer kunna ersätta det och jag vill tillbaka. Jag vill stå där med människor jag beundrar och sjunga med i de där låtarna som är så viktiga. "-Do, Do, Do! What you wanna do, Don´t think twice, do what you have to do, Do, Do, Do, let your heart decide what you have to do that´s all there is to find"

Har egentligen inte tid med det här. Kanske en uppdatering senare.

söndag 4 november 2012

Högre än husen, högre än solen

Jag fortsätter på förra inlägget.

Trots att vi var försenade från Malmö var vi i tid till Göteborg. Vi samlades, kramades, och begav oss mot något matställe. På väg dit ramlade en kvinna ihop mitt framför oss. Vi fick ringa ambulans och så. Tog hand om henne ett tag. Hoppas på att allt gick bra. Till slut.

Konserten var bra. Som vanligt på mindre konserter, lite obehaglig alla ser alla stämning. Men Magnus var söt, jag stod vid mellan mina vänner och njöt av musiken. Han har lite samma obekväma, söta, leende som Lars Winnerbäck har på scen. Tacksam, men obekväm.

Sminkade oss på en toalett, vitt och svart. Röda läppar. Blev till en begravning. Mattias Alkbergs. Gick ifrån, mötte Tove och gick in på Sticky. Ett och ett halvt år sedan. Vi dansade mest hela kvällen, prata med folk, drack vatten. Först lite obekvämt på dansgolvet, sen känner vi igen oss. Den där musiken vi gillar. Mest jag i början, Clash och Bruce. Sen. Som en överraskning, Ark. Clamour for Glamour. Vi skrek rätt ut. Förstod samtidigt. En resa tillbaka till förra året, då det var vårat liv. Skreksjungandes och hoppandes. Det här var vår låt och vi var så glada.

Trötta gick vi sen därifrån. Sov på bussen nästan hela vägen hem. Ja, hem till Malmö.

Om två veckor ska vi se Markus Krunegård här i Malmö, tillsammans med Rosa. En sån där riktig klubbkonsert, som jag inte varit på på så länge. Kravall, trängsel, ljud, eufori. Ska bli kul att träffa Rosa också. Kommer bli en superkväll det med.

lördag 3 november 2012

Innan jag tappar brödrosten

Med andan i halsen sprang jag runt triangelns stationsbyggnad och såg Ida nervöst stå och vänta på mig. Bussen hade inte kommit, skönt.

Istället var bussen sen, en halvtimme efter att vi skulle gett oss av var vi påväg mot Göteborg. Nu har vi precis åkt förbi Halmstad och jag tänker bara "Halmstad har ett läge som är suveränt mellan Malmö - Göteborg."

Ikväll ska vi på konsert, med Elise och Sandra. Magnus Ekelund. Det blir nog bra. Dessutom ska jag få återse en saknad vän, vi har inte hörts av på säkert ett och ett halvt år. Lite spännande.

Resten av resan ska jag fundera över varför swebus bussar alltid är så förbannat kalla.

torsdag 1 november 2012

Jag krattar löven till mitt hjärtas grav

Jag sitter i mitt gamla rum hos mamma och pappa och har en släng av tonårsångest. Fast med känslan att jag är färdig här nu. Utan någon wow känsla. Bara ett steg på vägen härifrån. Fram till det här besöket har det här varit mitt hem. Nu känner jag att mitt hem är i Malmö. Det känns bra. Trots att vi inte har något riktigt eget att bo i.

Jag lyssnar på en spellista gjord av Elise, Alla dessa svenska poppojkar. Den sammanfattar ganska bra den musik jag lyssnar på just nu. Började nästan gråta lite när Love sjöng för mig.

Innan skrev jag ett långt inlägg, grundat på annat än tonårsångest. När det var klart fick jag känslan av att det var för privat, att allt behöver man inte berätta. Nästa tanke var att det är oftast de texterna som är bäst, nä man släppt på de där spärrarna. Men jag tror inte att jag är redo att dela med mig av allt det. Kanske en annan dag. Tillsvidare, lyssna.

måndag 29 oktober 2012

Och ner på systemet!

Det är coolt att säga att hösten är favoritårstiden. Jag kan inte säga det, jag hatar hösten. Allting faller, mörkt, kallt och dessa förbannade depressioner. Jag älskar våren. När träden sakta återför sin lövskrud, blommorna försiktigt tittar fram. Djuren som kryper fram, människor med leenden. Våren är en tid av förväntan, en längtan efter vad som komma skall. Och jag tillhör den sorten som gärna längtar, som nästan ser ett större nöje i att längta än att faktiskt leva. Kan vara så att det är ett destruktivt beteende. Men det är fan i mig mer deprimerande att det blir mörkt klockan fem.

"Ge mig en klapp på axeln och ett lycka till. Ge mig en smäll på käften så jag vaknar till liv."

söndag 28 oktober 2012

You can run but you won't come far

Igår var det tänkt att jag och Ida skulle se Joel Alme. För han är väl bra. Vi köpte aldrig några biljetter och när det begav sig kom på vi att vi inte hade någon större lust med det. Istället gick vi på bio, Bitchkram. Filmen började med att spela What's the point, från gamla erfarenheter vet vi att det blir bra om man börjar med Johnossi. Att vi sen inte är några större fans av det bandet är en annan sak. Filmen var bra, väl värd att se. Tänker inte prata sönder den. Någonstans mitt i andra halvan försvann bilden. Jag och Ida gapskrattade för fullt tills de lyckats pausa filmen och spola tillbaka. Ingen av de cirka 15 som satt i salongen verkade bli irriterade, skönt.

Det var så skönt att kunna välja bort en utekväll. För nu i den här staden har vi val. Om vi vill kan vi vara ute hela natten, dansa, äta falafel, vara fulla, vill vi inte kan vi lika gärna stanna hemma och dricka te. Att stanna hemma får en mycket vackrare klang när det är självvalt. Under ett års tid har det inte varit något val för mig, det har prackats på mig. Likväl som evenemang ofta inte varit något val, det har inte funnits något annat. Med det inte sagt att det inte varit bra ändå, för många val kan ställa till det också, ibland är det bra att slippa välja själv.

Efter att ha arbetat sju pass på sex dagar var jag supertrött, fast jag sovit på dagen. När filmen var slut bestämde vi oss därför för att hitta en pizzeria. Vi visste vart vi ville gå, men inte hur vi skulle gå. En ungefärlig timme senare hade vi hittat rätt, konstaterat att de inte hade pizza där, men tvärs över gatan. God pizza. Dit går vi igen.

Inatt ställde vi tillbaka klockan. När jag vaknade och klockan stod på tjugo över sex tänkte jag, att jaja, då har jag sovit till nästan halvåtta. Sen ställde klockan om sig. Kvart i sex. Jag är inte bra på det där med sovmornar. Trots det är halv sju sovmorgon om man jämför med den här veckan. Halv fem var det senaste jag gick upp.



 Att han från Torka aldrig tårar utan handskar är med i filmen gör den faktiskt lite bättre.

torsdag 25 oktober 2012

I just wanna dance all night through

Nu har jag egentligen mängder av tankar att dela här. Men också problemet att jag inte kan formulera dem. Jag skulle vilja berätta om samtalet jag och Ida hade igår om djurparker. Mina tankar om att politikerna borde ta sig i kragen och göra något åt järnvägarna. Hur oerhört bra och viktig Torka aldrig tårar utan handskar är.

Och oerhört många andra tankar. Men det går inte. För nervös i magen. Kan inte riktigt sitta still. Klarar ändå inte av att göra saker som borde göras.

Jag ska iallafall åka hem till familjen på måndag.På tisdag har jag planerat in en utflykt till Nyköping. Hälsa på mitt knäppa Maxi. Hälsa på farfar.  Ikväll ska jag och Ida se på Humorhimlen Live. För att vi kan.

(Anledningen till det här flummet är att har jag bara börjat skriva en gång brukar det komma igång. Som att dra ur en propp. Plötsligt forsar allt ut.)

onsdag 17 oktober 2012

I belive in avoiding waste

Sitter och slösurfar. Hamnar på aftonbladets hemsida. Och jag kan bli så uppgiven när jag läser nyheter.

"10-åring kastades av buss mitt i skogen"
"Lejonungar lämnades att dö"
"Granskade migrationsverket - en myndighet i kris"

Känner lite jaha. Lite va faan. Orkar inte bli upprörd. För det är sånt här som möter oss varje dag. Självklart förstorar de upp allting. Allt ska vara skandaler. Även det som inte är en skandal. För det är det som får dem att överleva. Deras levebröd. Trots uppförstoringen går det att se igenom. Det vi hittar är en mänsklighet som inte bryr sig.

Det är som att man blir förvånad när man stöter på en människa som gör något uppriktigt vänligt, utan några större egoistiska baktankar. Det är inget som längre förväntas, man förväntas inte längre att tänka på så många fler än sig själv. På morgonpasset imorse var Linda Västrik gäst, hon berättade om den tid då hon levde med pygméerna i Kongo. Ett folk som lever med naturen, i en typ av samhälle som, enligt Linda, är långt mer jämställt än det samhälle vi lever i.

Ibland kommer jag in i perioder då allt känns så meningslöst. Som allt slösande, förstörande. Kasta, köp en ny, tänka på nuet, inte tänka på vad det får för konsekvenser Ibland vill jag resa, hjälpa till där det behövs, men lika snabbt ställer jag mig frågan vad spelar det för roll? Det är ju så många som skiter i det att det inte märks någon skillnad. Det är så mycket enklare att inte tänka på framtiden, så mycket enklare att bara tänka på sig själv.

tisdag 16 oktober 2012

Some people wanna fill up the world with silly lovesongs

I lördags var jag på konsert. På en minifestival där varken jag eller Ida kände oss hemma. Men konserten var bra, Vånna Inget. Blir mer och mer fäst vid dem. Känner igen mig i texterna. Låten allvar förklarar mitt liv ganska perfekt. "ja, jag tar livet på för stort jävla allvar".

Efter en sväng hem fortsatte vi till KB, där kände vi oss mer hemma. Dansade natten ut till bra musik. Inslag av fotboll med glas. Nya människor. Malmö. Jag trivdes. På hur många ställen spelar de två Florence Valentin låtar på samma kväll liksom.

Jag har inte jobbat sen i fredags. Det märks att jag inte är van vid det här, att gå hemma och dra alltså. Lite för mycket tid att tänka. Många tankar snurrar och jag får ingenting vettigt gjort. Kanske är det något jag måste ta itu med, som jag lyckats gömma bakom jobb så länge. Mest tror jag att jag behöver jobba, få annat att tänka på. Komma in i någon slags vardag.

A life wihtout love that is terrible!
Love is like oxygen!
Love is a many splendored thing!
Love lift us up were we belong,
All you need is love!

Tittade på Moulin Rouge nu på morgonen. Den är bra.

torsdag 11 oktober 2012

På för stort jävla allvar

Sitter och surar i soffan. Min bil är trasig. Och närmsta hjälp är 50 mil ifrån. Just nu känns flytten riktigt onödig. Vad ska jag här att göra, vad ska jag med bil till? En sån där hata livet dag. Väntar på att Ida ska komma hem. Slippa vara ensam. Det är bra. Att hon är här.

Har egentligen inte mer att säga. Nä.

måndag 8 oktober 2012

Ska jag dö ska jag ha förstått, kanske vandrat några gator i Venedig


Jag och Ida har druckit te, har en tallrik med ost, kex och lite frukt på bordet. Så tittar vi på teve. Det är sådär bra som jag tänkte att livet skulle bli i Malmö. Än har vi lite kvar att göra i vårt hem. Saker att flytta på och sånt. Men jag trivs. Det är högt i tak och fint kök.

På onsdag börjar vi jobba. Jag var på introduktion på det ena idag. Fick massa information serverad. Det var skönt. Jag märkte att jag inte alls bearbetat tanken på att börja på nytt jobb. Istället har jag lagt tiden på allt annat. När jag var på introduktionen och började inse det där med att jag ska börja på nytt jobb. Helt ensam. Jag får nog bearbeta det imorgon. Fast jag tror att det ska gå bra. Det gick ju bra på Ambrosia när jag provjobbade såatteh.

Jag ska fortsätta leva Malmöliv med Ida. På lördag ska vi se Vånna Inget.

söndag 7 oktober 2012

Now if I was to envy you

Nu så. Nu är flytten avklarad. Jag och Ida bor numera i Malmö. Allt är bara fantastiskt. Vet inte om jag har  så mycket mer att skriva. Bilder på lägenheten kommer väl när vi har fått lite mer ordning här. Idag har vi inte hunnit fixa så mycket. Efter finfrukost på hotell försvann dagen på en handla det nödvändiga runda. Så hälsade vi ju på Elise i Lund också. Det var bra. Fick träffa hennes vän Lollo som vi hört så mycket om. Det var kul.

tisdag 2 oktober 2012

We don't know anything

Sitter vid en dator som inte är min, en dator där tangenterna inte känns som att de sitter där de ska. Det är fel och jag studsar på fel hela tiden.

Min dator ligger på en soffa i min städade lägenhet. Väntar på ett nytt hem, i Malmö. Ja, jag tjatar. Nu sitter jag hemma i mitt gamla rum, framför min brors dator. Inte fy skam det heller. Trivs lite i smyg.

För ett år sedan flyttade jag och Jennifer in i stugan. Bodde där tillsammans i ungefär ett halvår. Nog tröttnade vi på varandra ibland. Men det var mysigt, vi hade roligt. Vi hade trygghet. Nog var vi lite trötta på livet, men såhär med lite avstånd var det rätt fint ändå. Har många stunder som jag samlat till mina, mina minnen. Som går att plocka fram, ett och ett. Eller ett par tillsammans. Fint. Nu står jag inför ett nytt äventyr. Spännande.

På bilden, jag och farfar. Utanför stugan, som både älskades och hatades. Mitt första egna hem.

Utan dig är alla kalla

Nu har jag lite städning kvar i lägenheten. Och bära ut möblerna. Men just den biten ska jag få hjälp med. Möblerna alltså. Snart ska jag städa.

Deppen över att flytta från Nyköping har dragit över mig. Kramar om mig hårt, håller om mig under natten, håller min hand under dagen. Samtidigt går lyckan över att flytta till Malmö strax bakom, redo att ta över när deppen släpper min hand. Att det svänger så mycket beror nog mest på att det är så lustigt. Och jag är glad över att min mor och far är glada över mitt och Idas utflippade beslut. Allt för upplevelsen. Vi är fortfarande noga med att prata om att det kommer bli jobbigt, men åh så härligt.

Jag hoppas på att jag ska kunna stilla lite av rastlösheten i Malmö.

söndag 30 september 2012

I've been having some strange dreams lately

Jag vaknade tidigt, somnade om och drömde om det jag tänker på. Saknaden efter tågluffen, Elise, konsert med billie the vision. Skräcken över att inte förstå skånskan. Livräddningen vet jag inte riktigt. Berättade i ett sms till Ida.

Drömde att vi var på tågluffen. Fast Elise istället för Elsa och Herman. Ni skulle testa att livrädda mig ur vattnet. Men ni tog upp fel person och gick därifrån för att titta på skivor. Så jag låg kvar där ett tag. Sen reste jag mig upp och åt ett knäckflarn. Då såg jag att billie-Lars var påväg fram för att se vad som hände. När han såg att jag levde blinkade han åt mig och gick tillbaka för att fortsätta soundchecka. Jag gick och hämtade er så ställde vi oss framme vid scenen som såg ut som en disk i en skivbutik. Fast med dåliga skivor. Där stod Andreas och pratade med en annan kille på skånska och jag fick inte ihop det, för det är ju bara Andreas som pratar skånska.

torsdag 27 september 2012

En sån där dag

Den här morgonen på jobbet var en sån där som bara gick fel. Hela tiden på bristningsgränsen. Jag ville bara börja gråta. Först var jag trött. Sen var jag frustrerad, på vad vet jag inte. Dessutom började jag hetsa mot min chef om helt onödiga saker, och när allt var som värst går jag och bränner mig på ett stick. Efter det ställer jag mig i mitt hörn och surar för mig själv.

Jag fattar inte varför, varför lär jag mig aldrig att gå undan innan det blir såhär.

Sen gick det bättre, efter lite frukost blev det bättre och jag hann faktiskt med mer än jag hade räknat med. Skönt det.

I wana tell you about the things that we've been through.

Idag har jag än en gång blivit påmind om hur snabbt livet kan vända, hur snabbt ett liv kan slockna. En familj blir mindre, lämnas med ett stort hål. Ett hål som inte går att täcka igen. Jag är fortfarande så ung att döden är ingenting naturligt. Det är inte naturligt att någon i min närhet ska dö. Visserligen är det ingen nära mig, jag vet bara vem personen är. Men jag blir berörd av det. Jag tycker inte om döden. Vi är inte vänner.

My Swedish teacher said "Write an essay on sadness Pablo"
I wrote an essay about you
"This is the best thing I've ever read"
I said "Thank you" but I thought
It won't bring you back to me
Oh, I miss you so much, so much, so much, so much
I wanna hear about the things that you've been through
I miss you grandpa
Den absolut bästa sången om saknaden efter en bortgången släkting är Billie The Vision and the Dancers. Den är så totalt genomärlig och man börjar nästan sakna den där släktingen själv, fast man inte vet vem det är. Eller så är det för att det bandet berör mig så mycket nu.

onsdag 26 september 2012

Jag är paniken i bröstet

Ett par dagar har min vän varit borta. På det sättet att hon inte svarat på sms, varit kort när vi pratat. Egentligen vet jag varför. Vi har våra monster båda två, särskilt nu med allt som ska göras innan flytten. Jag vet att hon finns kvar, att hon snart bor i sängen bredvid min. Ändå kan jag inte låta bli att bli orolig när hon inte svarar. När vi inte får kontakt. För jag har som vant mig vid att vi hörs av nästan varje dag.

Även om ingen av oss är peppade på vad vi hittat på varje dag så behöver jag vetskapen om att du fortfarande finns kvar. För vi kommer klara det, tillsammans.

tisdag 25 september 2012

Some day I give them right back to you

Man ska ju visa vad man kreerar. Så då gör jag det. Försöker sätta mig in i det innan jag börjar med Lurdus bilder. Bildredigering alltså. Sen har vi inte varit på några spännande äventyr än heller. Och ja, Lurdus är min nya kamera.




måndag 24 september 2012

Fast du kanske bara säger ja för att vara snäll. Får jag träffa dig ikväll?


Ibland är vissa dagar bättre än andra. Prag, 7 juli 2012.

Och det är bara en av alla bra dagar. En dag som den här, då det är ruskigt, kallt och jag är ensam i en stökig lägenhet, då saknar jag dagar som den på bilden. Med fantastiska vänner på upptåg i världen. Det var fint.

söndag 23 september 2012

Bär ditt annorlundaskap som en kungakrona!


Jag har ett minne från sista. Konserten är slut. Massan börjar lätta bakom oss, vi börjar långsamt samla våra saker. Rosa lyckas tränga sig igenom mot oss. Rödgråten. Direkt in i en gruppkram. Hulkande gråt. Just det ögonblicket minns jag så väl. När Rosa kommer fram till oss. Hur vi alla klamrar oss fast vid varandra. Insikten om att det är slut har slagit oss i ansiktet. 

Egentligen har jag nog inte bearbetat det här alls. Mest tryckt undan det. Det var enklast. Ikväll kollar jag igenom klipp från sista konserten. Det är jobbigt. Särskilt när man hamnar på förstaradenklippdärmankännerigengråtanderöster.


Även att det är jobbigt och tårarna är närvarande så är det skönt att bli påmind om att det hände och att vi fortfaradnde är The Ark. 

"Om ni någon gång tvekar, om ni någon gång känner er oroliga om ni klarar av det, om ni någon gång har svårt att finna orden. Kom bara ihåg den är lilla enkla ramsan. Do, do, do, what you wanna do. Don't think twice, do, what you have to do. Do, do, do, do, let your heart decide what you have to do. That's all there is to find."




Får jag träffa dig ikväll?

Nää. Jag är ingen social person. Det är svårt att prata med människor. Jag blir mest rädd. (Och jag blev rädd.) Känner jag inte någon är jag hellre tyst, står ut i min ensamhet. Hoppas att jag inte märks. Det är det som är jobbigt med Malmö. För nu, här i Nyköping, jag har börjat lära mig att prata med de som jobbar utanför bageriet. Jag klarar av mer än ett hej eller god morgon. Ja, det har tagit ett år. Människor tycker till och med att det är tråkigt att jag försvinner.

Jag vill trivas i Malmö. Och jag vet att det blir relativt enkelt tillsammans med Ida. Men för att riktigt bli en del av staden kan man inte bara leva på som inflyttad. Man måste lära känna staden, lära känna människorna. Inte gömma sig i sin lägenhet med sin bästa vän, vänta på att någon hälsar på så man kan visa staden man inte känner sig hemma i än.

Antagligen är det väl flyttångest, den där som försöker övertala mig att det är bättre att stanna. För just nu tvingar min hjärna fram allt bra med Nyköping och allt det krångliga med Malmö. Det är bara ångestspöket.

För ett par år sedan lyssnade jag på Annika Norlins sommarprat. Hon pratade om hur hon hela tiden sa till sig själv att testa det där som verkade läskigt. Som att ställa sig på en scen. "Jag skulle testa fem gånger. Och var det lika för jävla läskigt femte gången så får det vara." Riktigt så sa hon inte. Men tanken var att komma fram till om man inte ville göra något för att man tyckte det var tråkigt, eller för att man var nervös. Oftast är det bara nervositeten. Det där har jag tagit till mig och infört i min vardag. Jag ska testa, är det tråkigt får det vara, är det läskigt måste jag testa. Som det här med Malmö. Jag har kommit fram till att det bara är läskigt. Jag måste testa. Fast ångestspöket säger nej. Skriker nej.

fredag 21 september 2012

I've got friends there as well

Sen i onsdags, när jag läste att Expert har gått i konkurs, har jag tänkt att jag ska köpa en kamera. Sån där idé. Som att flytta till Malmö. Det blev en kamera. En fin Nikon D3100. Som heter Lurdus, yeah I like that name. Jag hoppas på att vi kommer ha mycket gemensamt och att vi kommer dela många utflykter.

Annars fryser jag, försöker värma mig under min tigerpläd, men behöver nog röra på mig egentligen. Så nu ska jag packa ned toaletten.

torsdag 20 september 2012

You just don't know whether you're doing it for the right reasons

"Everybody's on a secret mission. Everybody's got their own ambitions. They would tell you if they thought you'd listen. They would say how lately they've been wishing. For the chance to meet a handsome stranger. Lead a life of elegance and danger. Down in the street below. Down in the street below."

Fortsätter med min lyssna in lista. Jag har en spellista på spotify med ca 150 låtar. Ny musik som jag ska testa på. Lite har fastnat, det mesta gått förlorat. Det som fastnat bäst är nog The Divine Comedy. En låt som jag kan lyssna om och om igen. Det har inte hänt sen I hennes små skor, Armand Mirpour, för ett år sedan. Lycka.

Jag har fortfarande inte gjort något vettigt vad gäller utflytten. Behöver vila lite först. Men nästa vecka är helt vigd åt nedpackning. Veckan efter åt städning. Borde egentligen slänga massa saker, och lämna till loppis, den här helgen. Ja, det ska jag.


onsdag 19 september 2012

En annan verklighet

Idag har jag kastats mellan olika världar. Jag började i min. Jobb, lite stress och min farfar. Tittade i fotoalbum, en snabbtitt på hur livet såg ut i början av 70-talet. Vackra människor. Se mina syskons drag i andra människor för 40 år sedan. Kommer hem och börjar titta på "nybyggarna". Hemlösa människor. Som är väldigt medvetna om det tragiska i deras liv. Ändå finns det de som är väldigt glada. Och här sitter jag i min soffa. Påväg från ett bra liv, in i ett annat. Allt har löst sig precis som jag vill. Slutar frivilligt, har två nya jobb. Flyttar med en av mina bästa vänner. Allt är perfekt i mitt liv. Ändå klagar jag. Fan.

måndag 17 september 2012

Never say never

Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen. Egentligen ingenting, som vanligt. Men inspirationen är låg. Det är nog lite mycket på gång. Jobb och flytt tar upp det mesta av min tankeverksamhet. De få gånger jag kommer hem (och faktiskt är hemma) till mamma och pappa vill jag ta vara på den tiden. När jag är hemma i lägenheten försöker jag samla kraft, samtidigt som jag har mycket att fixa inför flytten. Antagligen kommer det inte hända så mycket här de närmsta tre veckorna. Sen bor jag i Malmö med Ida.

För vi ska flytta till Malmö, för vi är så himla bäst.

söndag 16 september 2012

There is no end

Hela dagen har jag varit upptagen. Den började med, precis som för ett år sedan, att sova under bar himmel. Fast i skog istället för stad. Hållt mig sysselsatt för att inte tänka, eller mest för att jag haft saker att göra.

För ett år sedan visste jag inte om livet skulle gå vidare. Det har det gjort ser jag idag. Som idag ändrade jag min adress, för tredje gången under ett år, den här gången till Malmö. Fast den ändras 6 oktober.

Ska nog lägga mig nu. Vill bara ha en minnesanteckning från den här dagen.

tisdag 11 september 2012

En gång till

Jag såg att många har gått över till blogspot. Jag har alltid gillat blogg.se. Men jag har inte orken att pilla med den. Så jag tänkte, jag kollar vad blogspot är egentligen. Och jag gillar det nog. Vi får se hur det blir. Känner inte att jag trivs med min nuvarande blogg. Kanske den här känns bättre.

Vi får se.