torsdag 17 oktober 2013

Du kommer aldrig fatta vad jag snackar om.

16 september skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. 7 oktober fanns det en tid för mig att visa upp betyg och arbetsgivarintyg, något som tog ungefär två minuter. 11 oktober fick jag en timmes information om arbetslöshetsförsäkringen, som jag inte fick ut något av. 21 november har jag fått en kallelse till ett möte där jag ska lära mig skriva cv. 

De personer jag haft kontakt med på arbetsförmedlingen har verkligen varit stöttande och hjälpsamma. Men systemet. Systemet motarbetar mig och alla andra. Prioriteringen är inte att få ut oss på arbetsmarknaden. När jag skrev in mig frågade jag efter utbildningar. Nejnej, blev svaret, inte förrän du varit arbetslös tre månader. 

Jag blev även en av de första att testa det nya systemet för att visa vad jag gjort för att hitta arbete. Ett program som kostar otroligt mycket pengar och arbetsresurser. Eftersom det inte fungerar. Bland annat. 

Ligger inte prioriteringarna lite fel? Borde det inte vara prio att få ut alla i arbete/studier så fort som möjligt istället för att slussas genom dyra system i flera månader (år?) ? 

Självklart ligger det i personens egna intresse att söka jobb. Men jag kan själv vittna om att det är extremt psykiskt påfrestande att vara arbetslös. Det kan vara otroligt svårt att få till ett bra cv när man tvivlar på att man någonsin kommer få jobb igen. För att lyckas behöver man en hand på ryggen, någon som peppar en. Hjälper till. En smäll på käften så du vaknar till liv. En klapp på axeln och ett lycka till. 

Jag vill inte att den första informationen jag får ska vara hur jag ska överleva på bidrag. Istället vill jag få hjälp att skriva ett fläckfritt cv, få nya idéer om hur jag kan försörja mig. 

Nu har jag haft tur. Min kompetens är eftertraktad. Jag har haft min biologiska familj som stöttat mig. Även de jag bor med som är en familj till mig har stöttat. En vanlig intresseanmälan blev ett lyckokast och jag börjar jobba på måndag. Två veckor för att se hur vi passar. Resten ska nog inte vara några problem. 

Men krånglet från arbetsförmedlingen gnager i mig. Jag vet inte ens riktigt vart jag ska meddela att jag fått jobb. En hint var att ringa. Men på det numret var det en halvtimmes kö. 

fredag 11 oktober 2013

Som om ingenting

En tanke slog mig tidigare imorse. Hur bräcklig man blir av att älska. Ju mer man älskar desto mer kan tas ifrån en. Jag kröp ner till min pojkvän en stund förut, han ligger fortfarande och sover, och jag tänkte mest på hur svag jag var i den stunden. Jag har medvetet satt mig i en situation där jag skapat ett beroende av en annan människa. För det är ju vad förhållande handlar om. Att bli beroende av någon annan.

Det är något jag själv valt och jag vill för mitt liv inte välja bort det. Samma sak är det med vänskapliga relationer. Man väljer att bli beroende. Skapar ett behov av andra människor. I grunden är vi väl flockdjur och behöver andra levande varelser. Men ibland tror jag ändå att ensam kanske är starkast. Det finns liksom inte så många bitar att plocka bort då. Ju färre bitar som kan tappas och fattas desto bättre, egentligen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag är förresten rätt dålig på att hålla kontakten med vänner. Tänker desto mer på dem. Att jag borde. Sen vet jag inte hur jag ska börja. Jag är intresserad, vill veta vad som händer i deras liv, jag vet bara inte hur man får fram det. Socialt inkompetent.

Nu har jag varit arbetslös på riktigt i snart fyra veckor. Det dödar mig. Jag blir rädd för att fastna i det här, att inte komma ut igen. Tvivlar på min kompetens. Kan jag verkligen något? Börjar tappa samtalsämnen eftersom mitt liv bara består av att leta jobb. Känner mig tråkig och ointressant.

Klart jag kan något, den som hittar mig kommer bli glad. För så fort jag får någonstans att gå till varje dag, en plats att tillhöra kommer det komma tillbaka. Glädjen, lusten. Drivkraften. Längtar efter att stå i ett bageri igen med alldeles för mycket att göra. Då trivs jag som bäst.

Kanske borde det här stanna i ett utkast. Eller så borde det inte. Vet inte. Ska iväg på dagens ärende nu iallafall.

onsdag 2 oktober 2013

5 års erfarenhet är ett krav.

Jag sitter och slentrianletar jobb på platsbanken. Det är inte mycket som passar där för tillfället. Jag är tveksam till att få jobb via arbetsförmedlingen, tror mer på de kontakter jag har. Det kommer nog ordna upp sig snart.

Iallafall. Snubblade över en annons som avslutades såhär:

Utbildning/Erfarenhet
Anställningen är på timmar, vid behov. Dokumenterad 5 -års erfarenhet är ett krav

Vänta nu. Ett jobb på timmar. Vid behov. Med andra ord, osäker anställningsform, inte säkert att man får mer än halvtidsarbete. Ändå krävs det 5 års erfarenhet för jobbet. Jag undrar, hur ska ungdomar då komma ut på arbetsmarknaden om det krävs 5 års erfarenhet för ett extrajobb?

Mitt första riktiga arbete fick jag nästan direkt efter att ha avslutat gymnasiet. De visste att jag var ung, de var medvetna om att jag ännu inte var färdiglärd. Men de gav mig en chans att visa vad jag kunde. Jag visade och hade efter ett halvår stort ansvar över vad jag gjorde. Nog hade någon med mer erfarenhet gjort jobbet med färre nybörjarfel. Men hur skulle ungdomar komma in på arbetsmarknaden om vi inte får lov att visa vad vi kan och får lov att göra fel? Vi är väldigt duktiga, vår generation är extremt välutbildade. Det sätts höga krav på barn redan från 5-6 års ålder. Lita då på oss och ge oss en chans. Det är ungdomen som behövs i framtiden!