söndag 30 september 2012

I've been having some strange dreams lately

Jag vaknade tidigt, somnade om och drömde om det jag tänker på. Saknaden efter tågluffen, Elise, konsert med billie the vision. Skräcken över att inte förstå skånskan. Livräddningen vet jag inte riktigt. Berättade i ett sms till Ida.

Drömde att vi var på tågluffen. Fast Elise istället för Elsa och Herman. Ni skulle testa att livrädda mig ur vattnet. Men ni tog upp fel person och gick därifrån för att titta på skivor. Så jag låg kvar där ett tag. Sen reste jag mig upp och åt ett knäckflarn. Då såg jag att billie-Lars var påväg fram för att se vad som hände. När han såg att jag levde blinkade han åt mig och gick tillbaka för att fortsätta soundchecka. Jag gick och hämtade er så ställde vi oss framme vid scenen som såg ut som en disk i en skivbutik. Fast med dåliga skivor. Där stod Andreas och pratade med en annan kille på skånska och jag fick inte ihop det, för det är ju bara Andreas som pratar skånska.

torsdag 27 september 2012

En sån där dag

Den här morgonen på jobbet var en sån där som bara gick fel. Hela tiden på bristningsgränsen. Jag ville bara börja gråta. Först var jag trött. Sen var jag frustrerad, på vad vet jag inte. Dessutom började jag hetsa mot min chef om helt onödiga saker, och när allt var som värst går jag och bränner mig på ett stick. Efter det ställer jag mig i mitt hörn och surar för mig själv.

Jag fattar inte varför, varför lär jag mig aldrig att gå undan innan det blir såhär.

Sen gick det bättre, efter lite frukost blev det bättre och jag hann faktiskt med mer än jag hade räknat med. Skönt det.

I wana tell you about the things that we've been through.

Idag har jag än en gång blivit påmind om hur snabbt livet kan vända, hur snabbt ett liv kan slockna. En familj blir mindre, lämnas med ett stort hål. Ett hål som inte går att täcka igen. Jag är fortfarande så ung att döden är ingenting naturligt. Det är inte naturligt att någon i min närhet ska dö. Visserligen är det ingen nära mig, jag vet bara vem personen är. Men jag blir berörd av det. Jag tycker inte om döden. Vi är inte vänner.

My Swedish teacher said "Write an essay on sadness Pablo"
I wrote an essay about you
"This is the best thing I've ever read"
I said "Thank you" but I thought
It won't bring you back to me
Oh, I miss you so much, so much, so much, so much
I wanna hear about the things that you've been through
I miss you grandpa
Den absolut bästa sången om saknaden efter en bortgången släkting är Billie The Vision and the Dancers. Den är så totalt genomärlig och man börjar nästan sakna den där släktingen själv, fast man inte vet vem det är. Eller så är det för att det bandet berör mig så mycket nu.

onsdag 26 september 2012

Jag är paniken i bröstet

Ett par dagar har min vän varit borta. På det sättet att hon inte svarat på sms, varit kort när vi pratat. Egentligen vet jag varför. Vi har våra monster båda två, särskilt nu med allt som ska göras innan flytten. Jag vet att hon finns kvar, att hon snart bor i sängen bredvid min. Ändå kan jag inte låta bli att bli orolig när hon inte svarar. När vi inte får kontakt. För jag har som vant mig vid att vi hörs av nästan varje dag.

Även om ingen av oss är peppade på vad vi hittat på varje dag så behöver jag vetskapen om att du fortfarande finns kvar. För vi kommer klara det, tillsammans.

tisdag 25 september 2012

Some day I give them right back to you

Man ska ju visa vad man kreerar. Så då gör jag det. Försöker sätta mig in i det innan jag börjar med Lurdus bilder. Bildredigering alltså. Sen har vi inte varit på några spännande äventyr än heller. Och ja, Lurdus är min nya kamera.




måndag 24 september 2012

Fast du kanske bara säger ja för att vara snäll. Får jag träffa dig ikväll?


Ibland är vissa dagar bättre än andra. Prag, 7 juli 2012.

Och det är bara en av alla bra dagar. En dag som den här, då det är ruskigt, kallt och jag är ensam i en stökig lägenhet, då saknar jag dagar som den på bilden. Med fantastiska vänner på upptåg i världen. Det var fint.

söndag 23 september 2012

Bär ditt annorlundaskap som en kungakrona!


Jag har ett minne från sista. Konserten är slut. Massan börjar lätta bakom oss, vi börjar långsamt samla våra saker. Rosa lyckas tränga sig igenom mot oss. Rödgråten. Direkt in i en gruppkram. Hulkande gråt. Just det ögonblicket minns jag så väl. När Rosa kommer fram till oss. Hur vi alla klamrar oss fast vid varandra. Insikten om att det är slut har slagit oss i ansiktet. 

Egentligen har jag nog inte bearbetat det här alls. Mest tryckt undan det. Det var enklast. Ikväll kollar jag igenom klipp från sista konserten. Det är jobbigt. Särskilt när man hamnar på förstaradenklippdärmankännerigengråtanderöster.


Även att det är jobbigt och tårarna är närvarande så är det skönt att bli påmind om att det hände och att vi fortfaradnde är The Ark. 

"Om ni någon gång tvekar, om ni någon gång känner er oroliga om ni klarar av det, om ni någon gång har svårt att finna orden. Kom bara ihåg den är lilla enkla ramsan. Do, do, do, what you wanna do. Don't think twice, do, what you have to do. Do, do, do, do, let your heart decide what you have to do. That's all there is to find."




Får jag träffa dig ikväll?

Nää. Jag är ingen social person. Det är svårt att prata med människor. Jag blir mest rädd. (Och jag blev rädd.) Känner jag inte någon är jag hellre tyst, står ut i min ensamhet. Hoppas att jag inte märks. Det är det som är jobbigt med Malmö. För nu, här i Nyköping, jag har börjat lära mig att prata med de som jobbar utanför bageriet. Jag klarar av mer än ett hej eller god morgon. Ja, det har tagit ett år. Människor tycker till och med att det är tråkigt att jag försvinner.

Jag vill trivas i Malmö. Och jag vet att det blir relativt enkelt tillsammans med Ida. Men för att riktigt bli en del av staden kan man inte bara leva på som inflyttad. Man måste lära känna staden, lära känna människorna. Inte gömma sig i sin lägenhet med sin bästa vän, vänta på att någon hälsar på så man kan visa staden man inte känner sig hemma i än.

Antagligen är det väl flyttångest, den där som försöker övertala mig att det är bättre att stanna. För just nu tvingar min hjärna fram allt bra med Nyköping och allt det krångliga med Malmö. Det är bara ångestspöket.

För ett par år sedan lyssnade jag på Annika Norlins sommarprat. Hon pratade om hur hon hela tiden sa till sig själv att testa det där som verkade läskigt. Som att ställa sig på en scen. "Jag skulle testa fem gånger. Och var det lika för jävla läskigt femte gången så får det vara." Riktigt så sa hon inte. Men tanken var att komma fram till om man inte ville göra något för att man tyckte det var tråkigt, eller för att man var nervös. Oftast är det bara nervositeten. Det där har jag tagit till mig och infört i min vardag. Jag ska testa, är det tråkigt får det vara, är det läskigt måste jag testa. Som det här med Malmö. Jag har kommit fram till att det bara är läskigt. Jag måste testa. Fast ångestspöket säger nej. Skriker nej.

fredag 21 september 2012

I've got friends there as well

Sen i onsdags, när jag läste att Expert har gått i konkurs, har jag tänkt att jag ska köpa en kamera. Sån där idé. Som att flytta till Malmö. Det blev en kamera. En fin Nikon D3100. Som heter Lurdus, yeah I like that name. Jag hoppas på att vi kommer ha mycket gemensamt och att vi kommer dela många utflykter.

Annars fryser jag, försöker värma mig under min tigerpläd, men behöver nog röra på mig egentligen. Så nu ska jag packa ned toaletten.

torsdag 20 september 2012

You just don't know whether you're doing it for the right reasons

"Everybody's on a secret mission. Everybody's got their own ambitions. They would tell you if they thought you'd listen. They would say how lately they've been wishing. For the chance to meet a handsome stranger. Lead a life of elegance and danger. Down in the street below. Down in the street below."

Fortsätter med min lyssna in lista. Jag har en spellista på spotify med ca 150 låtar. Ny musik som jag ska testa på. Lite har fastnat, det mesta gått förlorat. Det som fastnat bäst är nog The Divine Comedy. En låt som jag kan lyssna om och om igen. Det har inte hänt sen I hennes små skor, Armand Mirpour, för ett år sedan. Lycka.

Jag har fortfarande inte gjort något vettigt vad gäller utflytten. Behöver vila lite först. Men nästa vecka är helt vigd åt nedpackning. Veckan efter åt städning. Borde egentligen slänga massa saker, och lämna till loppis, den här helgen. Ja, det ska jag.


onsdag 19 september 2012

En annan verklighet

Idag har jag kastats mellan olika världar. Jag började i min. Jobb, lite stress och min farfar. Tittade i fotoalbum, en snabbtitt på hur livet såg ut i början av 70-talet. Vackra människor. Se mina syskons drag i andra människor för 40 år sedan. Kommer hem och börjar titta på "nybyggarna". Hemlösa människor. Som är väldigt medvetna om det tragiska i deras liv. Ändå finns det de som är väldigt glada. Och här sitter jag i min soffa. Påväg från ett bra liv, in i ett annat. Allt har löst sig precis som jag vill. Slutar frivilligt, har två nya jobb. Flyttar med en av mina bästa vänner. Allt är perfekt i mitt liv. Ändå klagar jag. Fan.

måndag 17 september 2012

Never say never

Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen. Egentligen ingenting, som vanligt. Men inspirationen är låg. Det är nog lite mycket på gång. Jobb och flytt tar upp det mesta av min tankeverksamhet. De få gånger jag kommer hem (och faktiskt är hemma) till mamma och pappa vill jag ta vara på den tiden. När jag är hemma i lägenheten försöker jag samla kraft, samtidigt som jag har mycket att fixa inför flytten. Antagligen kommer det inte hända så mycket här de närmsta tre veckorna. Sen bor jag i Malmö med Ida.

För vi ska flytta till Malmö, för vi är så himla bäst.

söndag 16 september 2012

There is no end

Hela dagen har jag varit upptagen. Den började med, precis som för ett år sedan, att sova under bar himmel. Fast i skog istället för stad. Hållt mig sysselsatt för att inte tänka, eller mest för att jag haft saker att göra.

För ett år sedan visste jag inte om livet skulle gå vidare. Det har det gjort ser jag idag. Som idag ändrade jag min adress, för tredje gången under ett år, den här gången till Malmö. Fast den ändras 6 oktober.

Ska nog lägga mig nu. Vill bara ha en minnesanteckning från den här dagen.

tisdag 11 september 2012

En gång till

Jag såg att många har gått över till blogspot. Jag har alltid gillat blogg.se. Men jag har inte orken att pilla med den. Så jag tänkte, jag kollar vad blogspot är egentligen. Och jag gillar det nog. Vi får se hur det blir. Känner inte att jag trivs med min nuvarande blogg. Kanske den här känns bättre.

Vi får se.