måndag 29 oktober 2012

Och ner på systemet!

Det är coolt att säga att hösten är favoritårstiden. Jag kan inte säga det, jag hatar hösten. Allting faller, mörkt, kallt och dessa förbannade depressioner. Jag älskar våren. När träden sakta återför sin lövskrud, blommorna försiktigt tittar fram. Djuren som kryper fram, människor med leenden. Våren är en tid av förväntan, en längtan efter vad som komma skall. Och jag tillhör den sorten som gärna längtar, som nästan ser ett större nöje i att längta än att faktiskt leva. Kan vara så att det är ett destruktivt beteende. Men det är fan i mig mer deprimerande att det blir mörkt klockan fem.

"Ge mig en klapp på axeln och ett lycka till. Ge mig en smäll på käften så jag vaknar till liv."

söndag 28 oktober 2012

You can run but you won't come far

Igår var det tänkt att jag och Ida skulle se Joel Alme. För han är väl bra. Vi köpte aldrig några biljetter och när det begav sig kom på vi att vi inte hade någon större lust med det. Istället gick vi på bio, Bitchkram. Filmen började med att spela What's the point, från gamla erfarenheter vet vi att det blir bra om man börjar med Johnossi. Att vi sen inte är några större fans av det bandet är en annan sak. Filmen var bra, väl värd att se. Tänker inte prata sönder den. Någonstans mitt i andra halvan försvann bilden. Jag och Ida gapskrattade för fullt tills de lyckats pausa filmen och spola tillbaka. Ingen av de cirka 15 som satt i salongen verkade bli irriterade, skönt.

Det var så skönt att kunna välja bort en utekväll. För nu i den här staden har vi val. Om vi vill kan vi vara ute hela natten, dansa, äta falafel, vara fulla, vill vi inte kan vi lika gärna stanna hemma och dricka te. Att stanna hemma får en mycket vackrare klang när det är självvalt. Under ett års tid har det inte varit något val för mig, det har prackats på mig. Likväl som evenemang ofta inte varit något val, det har inte funnits något annat. Med det inte sagt att det inte varit bra ändå, för många val kan ställa till det också, ibland är det bra att slippa välja själv.

Efter att ha arbetat sju pass på sex dagar var jag supertrött, fast jag sovit på dagen. När filmen var slut bestämde vi oss därför för att hitta en pizzeria. Vi visste vart vi ville gå, men inte hur vi skulle gå. En ungefärlig timme senare hade vi hittat rätt, konstaterat att de inte hade pizza där, men tvärs över gatan. God pizza. Dit går vi igen.

Inatt ställde vi tillbaka klockan. När jag vaknade och klockan stod på tjugo över sex tänkte jag, att jaja, då har jag sovit till nästan halvåtta. Sen ställde klockan om sig. Kvart i sex. Jag är inte bra på det där med sovmornar. Trots det är halv sju sovmorgon om man jämför med den här veckan. Halv fem var det senaste jag gick upp.



 Att han från Torka aldrig tårar utan handskar är med i filmen gör den faktiskt lite bättre.

torsdag 25 oktober 2012

I just wanna dance all night through

Nu har jag egentligen mängder av tankar att dela här. Men också problemet att jag inte kan formulera dem. Jag skulle vilja berätta om samtalet jag och Ida hade igår om djurparker. Mina tankar om att politikerna borde ta sig i kragen och göra något åt järnvägarna. Hur oerhört bra och viktig Torka aldrig tårar utan handskar är.

Och oerhört många andra tankar. Men det går inte. För nervös i magen. Kan inte riktigt sitta still. Klarar ändå inte av att göra saker som borde göras.

Jag ska iallafall åka hem till familjen på måndag.På tisdag har jag planerat in en utflykt till Nyköping. Hälsa på mitt knäppa Maxi. Hälsa på farfar.  Ikväll ska jag och Ida se på Humorhimlen Live. För att vi kan.

(Anledningen till det här flummet är att har jag bara börjat skriva en gång brukar det komma igång. Som att dra ur en propp. Plötsligt forsar allt ut.)

onsdag 17 oktober 2012

I belive in avoiding waste

Sitter och slösurfar. Hamnar på aftonbladets hemsida. Och jag kan bli så uppgiven när jag läser nyheter.

"10-åring kastades av buss mitt i skogen"
"Lejonungar lämnades att dö"
"Granskade migrationsverket - en myndighet i kris"

Känner lite jaha. Lite va faan. Orkar inte bli upprörd. För det är sånt här som möter oss varje dag. Självklart förstorar de upp allting. Allt ska vara skandaler. Även det som inte är en skandal. För det är det som får dem att överleva. Deras levebröd. Trots uppförstoringen går det att se igenom. Det vi hittar är en mänsklighet som inte bryr sig.

Det är som att man blir förvånad när man stöter på en människa som gör något uppriktigt vänligt, utan några större egoistiska baktankar. Det är inget som längre förväntas, man förväntas inte längre att tänka på så många fler än sig själv. På morgonpasset imorse var Linda Västrik gäst, hon berättade om den tid då hon levde med pygméerna i Kongo. Ett folk som lever med naturen, i en typ av samhälle som, enligt Linda, är långt mer jämställt än det samhälle vi lever i.

Ibland kommer jag in i perioder då allt känns så meningslöst. Som allt slösande, förstörande. Kasta, köp en ny, tänka på nuet, inte tänka på vad det får för konsekvenser Ibland vill jag resa, hjälpa till där det behövs, men lika snabbt ställer jag mig frågan vad spelar det för roll? Det är ju så många som skiter i det att det inte märks någon skillnad. Det är så mycket enklare att inte tänka på framtiden, så mycket enklare att bara tänka på sig själv.

tisdag 16 oktober 2012

Some people wanna fill up the world with silly lovesongs

I lördags var jag på konsert. På en minifestival där varken jag eller Ida kände oss hemma. Men konserten var bra, Vånna Inget. Blir mer och mer fäst vid dem. Känner igen mig i texterna. Låten allvar förklarar mitt liv ganska perfekt. "ja, jag tar livet på för stort jävla allvar".

Efter en sväng hem fortsatte vi till KB, där kände vi oss mer hemma. Dansade natten ut till bra musik. Inslag av fotboll med glas. Nya människor. Malmö. Jag trivdes. På hur många ställen spelar de två Florence Valentin låtar på samma kväll liksom.

Jag har inte jobbat sen i fredags. Det märks att jag inte är van vid det här, att gå hemma och dra alltså. Lite för mycket tid att tänka. Många tankar snurrar och jag får ingenting vettigt gjort. Kanske är det något jag måste ta itu med, som jag lyckats gömma bakom jobb så länge. Mest tror jag att jag behöver jobba, få annat att tänka på. Komma in i någon slags vardag.

A life wihtout love that is terrible!
Love is like oxygen!
Love is a many splendored thing!
Love lift us up were we belong,
All you need is love!

Tittade på Moulin Rouge nu på morgonen. Den är bra.

torsdag 11 oktober 2012

På för stort jävla allvar

Sitter och surar i soffan. Min bil är trasig. Och närmsta hjälp är 50 mil ifrån. Just nu känns flytten riktigt onödig. Vad ska jag här att göra, vad ska jag med bil till? En sån där hata livet dag. Väntar på att Ida ska komma hem. Slippa vara ensam. Det är bra. Att hon är här.

Har egentligen inte mer att säga. Nä.

måndag 8 oktober 2012

Ska jag dö ska jag ha förstått, kanske vandrat några gator i Venedig


Jag och Ida har druckit te, har en tallrik med ost, kex och lite frukt på bordet. Så tittar vi på teve. Det är sådär bra som jag tänkte att livet skulle bli i Malmö. Än har vi lite kvar att göra i vårt hem. Saker att flytta på och sånt. Men jag trivs. Det är högt i tak och fint kök.

På onsdag börjar vi jobba. Jag var på introduktion på det ena idag. Fick massa information serverad. Det var skönt. Jag märkte att jag inte alls bearbetat tanken på att börja på nytt jobb. Istället har jag lagt tiden på allt annat. När jag var på introduktionen och började inse det där med att jag ska börja på nytt jobb. Helt ensam. Jag får nog bearbeta det imorgon. Fast jag tror att det ska gå bra. Det gick ju bra på Ambrosia när jag provjobbade såatteh.

Jag ska fortsätta leva Malmöliv med Ida. På lördag ska vi se Vånna Inget.

söndag 7 oktober 2012

Now if I was to envy you

Nu så. Nu är flytten avklarad. Jag och Ida bor numera i Malmö. Allt är bara fantastiskt. Vet inte om jag har  så mycket mer att skriva. Bilder på lägenheten kommer väl när vi har fått lite mer ordning här. Idag har vi inte hunnit fixa så mycket. Efter finfrukost på hotell försvann dagen på en handla det nödvändiga runda. Så hälsade vi ju på Elise i Lund också. Det var bra. Fick träffa hennes vän Lollo som vi hört så mycket om. Det var kul.

tisdag 2 oktober 2012

We don't know anything

Sitter vid en dator som inte är min, en dator där tangenterna inte känns som att de sitter där de ska. Det är fel och jag studsar på fel hela tiden.

Min dator ligger på en soffa i min städade lägenhet. Väntar på ett nytt hem, i Malmö. Ja, jag tjatar. Nu sitter jag hemma i mitt gamla rum, framför min brors dator. Inte fy skam det heller. Trivs lite i smyg.

För ett år sedan flyttade jag och Jennifer in i stugan. Bodde där tillsammans i ungefär ett halvår. Nog tröttnade vi på varandra ibland. Men det var mysigt, vi hade roligt. Vi hade trygghet. Nog var vi lite trötta på livet, men såhär med lite avstånd var det rätt fint ändå. Har många stunder som jag samlat till mina, mina minnen. Som går att plocka fram, ett och ett. Eller ett par tillsammans. Fint. Nu står jag inför ett nytt äventyr. Spännande.

På bilden, jag och farfar. Utanför stugan, som både älskades och hatades. Mitt första egna hem.

Utan dig är alla kalla

Nu har jag lite städning kvar i lägenheten. Och bära ut möblerna. Men just den biten ska jag få hjälp med. Möblerna alltså. Snart ska jag städa.

Deppen över att flytta från Nyköping har dragit över mig. Kramar om mig hårt, håller om mig under natten, håller min hand under dagen. Samtidigt går lyckan över att flytta till Malmö strax bakom, redo att ta över när deppen släpper min hand. Att det svänger så mycket beror nog mest på att det är så lustigt. Och jag är glad över att min mor och far är glada över mitt och Idas utflippade beslut. Allt för upplevelsen. Vi är fortfarande noga med att prata om att det kommer bli jobbigt, men åh så härligt.

Jag hoppas på att jag ska kunna stilla lite av rastlösheten i Malmö.