Sitter och slösurfar. Hamnar på aftonbladets hemsida. Och jag kan bli så uppgiven när jag läser nyheter.
"10-åring kastades av buss mitt i skogen"
"Lejonungar lämnades att dö"
"Granskade migrationsverket - en myndighet i kris"
Känner lite jaha. Lite va faan. Orkar inte bli upprörd. För det är sånt här som möter oss varje dag. Självklart förstorar de upp allting. Allt ska vara skandaler. Även det som inte är en skandal. För det är det som får dem att överleva. Deras levebröd. Trots uppförstoringen går det att se igenom. Det vi hittar är en mänsklighet som inte bryr sig.
Det är som att man blir förvånad när man stöter på en människa som gör något uppriktigt vänligt, utan några större egoistiska baktankar. Det är inget som längre förväntas, man förväntas inte längre att tänka på så många fler än sig själv. På morgonpasset imorse var Linda Västrik gäst, hon berättade om den tid då hon levde med pygméerna i Kongo. Ett folk som lever med naturen, i en typ av samhälle som, enligt Linda, är långt mer jämställt än det samhälle vi lever i.
Ibland kommer jag in i perioder då allt känns så meningslöst. Som allt slösande, förstörande. Kasta, köp en ny, tänka på nuet, inte tänka på vad det får för konsekvenser Ibland vill jag resa, hjälpa till där det behövs, men lika snabbt ställer jag mig frågan vad spelar det för roll? Det är ju så många som skiter i det att det inte märks någon skillnad. Det är så mycket enklare att inte tänka på framtiden, så mycket enklare att bara tänka på sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar