fredag 30 augusti 2013

Du är verkligen enastående.

Jag trivs nu. Det är fortfarande tidig morgon och tempot har inte riktigt kommit igång än. Fast många redan varit vakna säkert ett par timmar. 

Jag åker tåg, påväg mot en vän. Äter frukost, mackor på bröd jag bakat själv och inte för att skryta, men det är godare än något bröd som finns att köpa. 

Hela den här veckan har jag umgåtts med min pojkvän. Haft det allmänt bra. Nu ska jag vara hemifrån i två veckor. Tar semester. Träffar alla de där jag aldrig hinner träffa. Hoppas att hösten kommer med mer tid till sånt. Jag har ju aldrig varit arbetslös. Sen tänker jag inte vara det mer än max två månader. 

Ska fortsätta med min frukost nu. 

torsdag 22 augusti 2013

Här är ett inlägg till modet.



Mikael Wiehe spelar på Malmöfestivalen. Just nu. När jag åkte ner till festivalen ville jag inte. Ville mest ligga i sängen och fundera. Men tankar gör en galen. Ska egentligen se en film om Timbuktu och damn! 

Iallafall. Precis när jag ställde mig för att titta på Mikael Wiehe pratar han om hjältar och spelar sen en sång till modet. Det var precis den sången jag behövde höra. Trycket över bröstet släppte faktiskt. 

Så nu sitter jag inne på biografen spegeln i Malmö. Jag har aldrig gått in här förut faktiskt. Jag blev alldeles tagen av att komma in här. Ni borde också gå hit. 



måndag 12 augusti 2013

Låt mig få följa dig ner

Har idag inte uträttat något vettigt. Eller jo, åkte och handlade. Vi skulle ha storpack med soja. Sen har jag mest sovit. Den här veckan har tagit musten ur mig, så extremt trött. Fast det har varit värt det. Jag har fått lära känna en fantastisk person. I onsdags kom en vän ner, imorse skjutsade jag honom till tåget som min pojkvän. 

Vi har levt i en bubbla hela veckan. Det har varit fint, så himla fint. Men ingenting annat har kunnat tränga in. Jag lyckades till och med ha en bra dag på jobbet eftersom jag visste vem som väntade där hemma. 

Nu har livet kommit ifatt mig ännu en gång, orkar nog inte ta tag i det den här gången heller. Tar det nog i mikrobitar. Ska planera resor istället. Har två veckor i september som jag ska använda till allt som halkat efter. Hälsa på Elise till exempel. Kommer bli typ hur fint som helst. Finns nog risk för tårar när jag åker därifrån. Kommer ju inte kunna ha mycket kontakt under hösten. 

Det är vad som händer nu. Börjat prata med en gammal vän också, ytterst spännande. Sen har jag till slut börjat lyssna på Håkans nya album. Det är fint. 

lördag 3 augusti 2013

Allt går snett men det tar aldrig riktigt slut.

Jag har Winnerbäck i högtalarna och sitter på balkongen. Det är faktiskt nästan lite kallt. Molnigt. Rätt skönt ändå. Jag är ensam ikväll. Skickade iväg Ida på maskerad. Eller hon kom och väckte mig innan hon gick. Jag hade kunnat följa med, men jag klarar inte av det. Låter henne roa sig själv. Vi hade ett moment igår. Tittade på en film på teve, hade balkongdörren öppen. Så är det något som låter där ute, någon som slog något mot våran balkong. Ida går upp och stänger dörren, jag går efter för att kika 'behöver jag oroa mig?'. Inte behöver jag det, inte Ida heller. Vi kramades för att lugna nerverna. Och för att försöka skärpa oss. Alla ljud betyder inte att någon gör inbrott. Men det är så skönt att någon förstår när den där oron ändå kommer.

I torsdags såg jag Håkan Hellström. Efter en sväng till Danmark, köpte ost och godis. Det var fantastiskt. Har längtat efter att få se honom länge. Han är ju så duktig. Många låtar jag glömt bort, kändes som att han uppdaterat setlisten lite sen förra våren. Skönt. Han spelade Klubbland. Hade helt glömt bort den låten. Synd på en så fin låt.
  Ta sig hem var däremot inte lika fantastiskt. Jag och min vän bestämde oss för att vi inte fick plats i någon buss och traskade mot staden. Tog en timme, missade nästan tåget. Kommer ner till perrongen, folk står och försöker trycka sig in genom dörrarna. En tågvärd kommer och berättar att ja, det är sista tåget. Jahapp. Och jag som skulle jobba. Så vi trycker oss på som näst sist. Får stå hoptryckta. En kvinna bredvid mig svimmar efter ca en halvtimme. Jag var på väg att få panik, men lyckades blunda och andas bort det.

Min hjärna är fortfarande kvar i Emmaboda. Planerar redan inför nästa år. Livet satte fart lite för fort efter hemkomsten. Jobbet är jobbigt och det händer mycket. Och jag har inga lediga dagar just nu. Fast jag har saker planerade och vänner att träffa. Familj att träffa.

När jag kommit såhär långt har molnen spruckit och den välkända blå himlen tittar fram. Fint.