Jag har ett minne från sista. Konserten är slut. Massan börjar lätta bakom oss, vi börjar långsamt samla våra saker. Rosa lyckas tränga sig igenom mot oss. Rödgråten. Direkt in i en gruppkram. Hulkande gråt. Just det ögonblicket minns jag så väl. När Rosa kommer fram till oss. Hur vi alla klamrar oss fast vid varandra. Insikten om att det är slut har slagit oss i ansiktet.
Egentligen har jag nog inte bearbetat det här alls. Mest tryckt undan det. Det var enklast. Ikväll kollar jag igenom klipp från sista konserten. Det är jobbigt. Särskilt när man hamnar på förstaradenklippdärmankännerigengråtanderöster.
Även att det är jobbigt och tårarna är närvarande så är det skönt att bli påmind om att det hände och att vi fortfaradnde är The Ark.
"Om ni någon gång tvekar, om ni någon gång känner er oroliga om ni klarar av det, om ni någon gång har svårt att finna orden. Kom bara ihåg den är lilla enkla ramsan. Do, do, do, what you wanna do. Don't think twice, do, what you have to do. Do, do, do, do, let your heart decide what you have to do. That's all there is to find."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar