De personer jag haft kontakt med på arbetsförmedlingen har verkligen varit stöttande och hjälpsamma. Men systemet. Systemet motarbetar mig och alla andra. Prioriteringen är inte att få ut oss på arbetsmarknaden. När jag skrev in mig frågade jag efter utbildningar. Nejnej, blev svaret, inte förrän du varit arbetslös tre månader.
Jag blev även en av de första att testa det nya systemet för att visa vad jag gjort för att hitta arbete. Ett program som kostar otroligt mycket pengar och arbetsresurser. Eftersom det inte fungerar. Bland annat.
Ligger inte prioriteringarna lite fel? Borde det inte vara prio att få ut alla i arbete/studier så fort som möjligt istället för att slussas genom dyra system i flera månader (år?) ?
Självklart ligger det i personens egna intresse att söka jobb. Men jag kan själv vittna om att det är extremt psykiskt påfrestande att vara arbetslös. Det kan vara otroligt svårt att få till ett bra cv när man tvivlar på att man någonsin kommer få jobb igen. För att lyckas behöver man en hand på ryggen, någon som peppar en. Hjälper till. En smäll på käften så du vaknar till liv. En klapp på axeln och ett lycka till.
Jag vill inte att den första informationen jag får ska vara hur jag ska överleva på bidrag. Istället vill jag få hjälp att skriva ett fläckfritt cv, få nya idéer om hur jag kan försörja mig.
Nu har jag haft tur. Min kompetens är eftertraktad. Jag har haft min biologiska familj som stöttat mig. Även de jag bor med som är en familj till mig har stöttat. En vanlig intresseanmälan blev ett lyckokast och jag börjar jobba på måndag. Två veckor för att se hur vi passar. Resten ska nog inte vara några problem.
Men krånglet från arbetsförmedlingen gnager i mig. Jag vet inte ens riktigt vart jag ska meddela att jag fått jobb. En hint var att ringa. Men på det numret var det en halvtimmes kö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar