En tanke slog mig tidigare imorse. Hur bräcklig man blir av att älska. Ju mer man älskar desto mer kan tas ifrån en. Jag kröp ner till min pojkvän en stund förut, han ligger fortfarande och sover, och jag tänkte mest på hur svag jag var i den stunden. Jag har medvetet satt mig i en situation där jag skapat ett beroende av en annan människa. För det är ju vad förhållande handlar om. Att bli beroende av någon annan.
Det är något jag själv valt och jag vill för mitt liv inte välja bort det. Samma sak är det med vänskapliga relationer. Man väljer att bli beroende. Skapar ett behov av andra människor. I grunden är vi väl flockdjur och behöver andra levande varelser. Men ibland tror jag ändå att ensam kanske är starkast. Det finns liksom inte så många bitar att plocka bort då. Ju färre bitar som kan tappas och fattas desto bättre, egentligen.
Vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag är förresten rätt dålig på att hålla kontakten med vänner. Tänker desto mer på dem. Att jag borde. Sen vet jag inte hur jag ska börja. Jag är intresserad, vill veta vad som händer i deras liv, jag vet bara inte hur man får fram det. Socialt inkompetent.
Nu har jag varit arbetslös på riktigt i snart fyra veckor. Det dödar mig. Jag blir rädd för att fastna i det här, att inte komma ut igen. Tvivlar på min kompetens. Kan jag verkligen något? Börjar tappa samtalsämnen eftersom mitt liv bara består av att leta jobb. Känner mig tråkig och ointressant.
Klart jag kan något, den som hittar mig kommer bli glad. För så fort jag får någonstans att gå till varje dag, en plats att tillhöra kommer det komma tillbaka. Glädjen, lusten. Drivkraften. Längtar efter att stå i ett bageri igen med alldeles för mycket att göra. Då trivs jag som bäst.
Kanske borde det här stanna i ett utkast. Eller så borde det inte. Vet inte. Ska iväg på dagens ärende nu iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar