Vi gjorde en runda där alla fick berätta vad de styr med nu. Alla har gått sin egen väg och hittat stabilitet på sitt vis. Ingen har gjort lika. När jag sitter där vid ena hörnet av bordet och plockar med mina oliver så ser jag ändå priset jag fått betala för att komma dit jag är idag. Smulor blir också en kaka tillslut, men det är inte lätt att få det att hålla ihop. Jag har alltid haft så många bitar.
Nu har jag ändå hamnat på en plats där jag planerar att stanna ett bra tag på. Tillsammans med min familj. Som jag hastade hem till min son efter ett par timmar ifrån honom. Hur ska jag klara av att jobba? Men när jag skulle berätta vad jag gjort sen gymnasiet efter alla berättelser om stabila och trygga liv kändes min historia så strulig och banal. Kanske känner jag mig lite vilsen på en ny plats ännu en gång. Men jag har min lilla familj nu, bara vi får vara tillsammans så kommer allt att lösa sig.
Lilleman har sovit sen han somnade i min mammas famn för ett par timmar sen, jag är så glad över att vara mor till den här guldklimpen och vill bara krama honom. Jag är också så tacksam över att ha en så fin mamma som ställer upp så mycket för oss! Och alla andra mödrar jag känner, ni gör verkligen ett hästjobb och är värda allt gott! Nu längtar jag hem efter min man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar