torsdag 5 maj 2016

Jag tog för mycket plats i mitt eget liv.

Jag vill inte älta det där gamla tjaffset med en vän jag hade för ett par år sedan egentligen. Tiden förändrar, vänner kommer och går. Det är så livet fungerar.

Men jag kan inte bortse från att den händelsen är en viktig del i något som kom att förändra mig ganska ordentligt. Den kom att göra mig mer mån om min familj, Damien och det då kommande (numer livs levande) lilla knytet, men också den familj jag kommer från och den jag har gift in mig i. Jag är oerhört stolt över den familj jag har nu, det är det viktigaste jag har.

Men, den här händelsen kom också att påverka mig negativt. Jag slutade orka bry mig om andra vänner. Alla som krävde minsta lilla eller visade någon som helst uppskattning för det jag gjorde ville jag helst radera. Att ringa vänner som bodde en bit bort blev omöjligt. Bara att höra av sig till de som bodde nära var jobbigt. Jag förstod verkligen inte hur ni kunde vilja vara vän med mig. Jag blev bitter och synisk. Mest rädd för omvärlden. De gånger jag vågade höra av mig till folk skedde det över internet, sen vågade jag knappt läsa svaret. Risken fanns att ännu en ville bryta kontakten.

Sen vi flyttade har jag redan börjat bli lite gladare och tryggare. Folk ber om att få komma och kolla hur vi har det och jag vågar tro att ni är nyfikna på vårat nya projekt. Det är ju vad jag älskar med mig och min man, vi har alltid något projekt igång att arbeta tillsammans med. Vi är ett ostoppbart team!

Jag har också börjat våga ta upp kontakter. Lite försiktigt. För jag har aldrig slutat sakna er. Jag har bara tagit för mycket plats i mitt eget liv. För att runda av, jag är inte längre bitter. Jag har lagt det bakom mig. Vi skulle till och med kunna träffas på en fika. Om du som jag, ibland funderar på vad den andra gör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar