Ett par dagar har min vän varit borta. På det sättet att hon inte svarat på sms, varit kort när vi pratat. Egentligen vet jag varför. Vi har våra monster båda två, särskilt nu med allt som ska göras innan flytten. Jag vet att hon finns kvar, att hon snart bor i sängen bredvid min. Ändå kan jag inte låta bli att bli orolig när hon inte svarar. När vi inte får kontakt. För jag har som vant mig vid att vi hörs av nästan varje dag.
Även om ingen av oss är peppade på vad vi hittat på varje dag så behöver jag vetskapen om att du fortfarande finns kvar. För vi kommer klara det, tillsammans.
Snart bor jag i sängen brevid din. Nu känns det bra. Pirrar lite i knäna bra. Fast fortfarande ont i magen sämst. Men vi löser det. Det kommer ordna sig. Puss
SvaraRadera