söndag 23 september 2012

Får jag träffa dig ikväll?

Nää. Jag är ingen social person. Det är svårt att prata med människor. Jag blir mest rädd. (Och jag blev rädd.) Känner jag inte någon är jag hellre tyst, står ut i min ensamhet. Hoppas att jag inte märks. Det är det som är jobbigt med Malmö. För nu, här i Nyköping, jag har börjat lära mig att prata med de som jobbar utanför bageriet. Jag klarar av mer än ett hej eller god morgon. Ja, det har tagit ett år. Människor tycker till och med att det är tråkigt att jag försvinner.

Jag vill trivas i Malmö. Och jag vet att det blir relativt enkelt tillsammans med Ida. Men för att riktigt bli en del av staden kan man inte bara leva på som inflyttad. Man måste lära känna staden, lära känna människorna. Inte gömma sig i sin lägenhet med sin bästa vän, vänta på att någon hälsar på så man kan visa staden man inte känner sig hemma i än.

Antagligen är det väl flyttångest, den där som försöker övertala mig att det är bättre att stanna. För just nu tvingar min hjärna fram allt bra med Nyköping och allt det krångliga med Malmö. Det är bara ångestspöket.

För ett par år sedan lyssnade jag på Annika Norlins sommarprat. Hon pratade om hur hon hela tiden sa till sig själv att testa det där som verkade läskigt. Som att ställa sig på en scen. "Jag skulle testa fem gånger. Och var det lika för jävla läskigt femte gången så får det vara." Riktigt så sa hon inte. Men tanken var att komma fram till om man inte ville göra något för att man tyckte det var tråkigt, eller för att man var nervös. Oftast är det bara nervositeten. Det där har jag tagit till mig och infört i min vardag. Jag ska testa, är det tråkigt får det vara, är det läskigt måste jag testa. Som det här med Malmö. Jag har kommit fram till att det bara är läskigt. Jag måste testa. Fast ångestspöket säger nej. Skriker nej.

1 kommentar:

  1. Och här sitter jag och skall ta mod till mig att ringa Debaser. Nä. Jag gör det imorgon.

    SvaraRadera