Sist jag skrev låg jag inlagd på akademiska sjukhuset. Det blev bara ett utkast. Nu är jag inlagd i Lund. Förhoppningsvis åker jag inte härifrån förrän mitt barn ligger i min famn istället för i magen.

Jag mår under omständigheterna bra, men som första barnmorskan sa, "du ser inte så piffig ut". Kan hålla med om det.

Det är ganska frustrerande att vara inlagd. Rastlös, men ska vila. Framförallt måste jag hela tiden be om hjälp. Jag hatar att be om hjälp. Som tur är har jag en fantastisk man som ställer upp och skjutsar runt på mig och hjälper mig med allt möjligt. Jag antar att allt det här kommer ha varit värt det i efterhand, men just nu är det så himla träligt. Försöker tänka på när vi är samlade som en liten familj, pigg och kry. Vi kommer dit så småningom.

I efterhand lät allt det här väldigt rörigt. Så kan det bli ibland.